Vi kom hem från Göteborg på tisdagen. Anders hade tagit extra ledigt måndag och tisdag. Jag hade semester. Anders fick knappt ledigt dom där extra dagarna så att komma direkt från semestern på onsdagen och fråga om ledigt halva dagen var liksom ingen idé. Och jag tänkte att om det syns något avvikande så ska det kollas upp mer, så det gjorde mig inget att jag åkte själv.
Jag kom till specialistmödravården. Med mitt halsband på mig. Var inte så nervös. Hade tankar om att något var fel. Hade några tankar om att det var okej. Var inte nervös. Jag bara var.
Fick en jätte trevlig läkare. Vi pratade ett tag innan. Hon frågade hur det kändes. Och verkade verkligen förstå mig.
Hon började titta. En arm, ett ben, en fot. x 2. Det såg bra ut. Hjärtat slog. Hjärtat låg på rätt ställe. Benis var tillräckligt stor. Ingen bred nackspalt. Huvudet var i bra storlek i förhållande till kroppen. Hon såg inga fel.
HON SÅG INGA FEL!
Jag log.
För första gången på ett ultraljud log jag.
Jag bestämde där och då att inte göra något moderkaksprov eller fostervattensprov. Kände där och då att jag inte ville ta några onödiga risker när allt såg bra ut.
Jag kan ändå inte andas ut. Det är ju fortfarande ganska tidigt och som läkaren sa så är det svårt att se avvikelser så tidigt. Ett nytt ultraljud är bokat 3 september. Då bör det gå att se mer.
Och jag kommer att åka själv på det. Med mitt halsband!