Fy fan vilket jävla virrvarr av tankar och känslor.
 
På något sätt känns det lättare nu. Tankarna tynger inte ner mig så långt ner i sängen. Jag har lättare att ta mig upp nu. Även om jag vissa stunder ligger som apatisk i soffan medan Anders höjer rösten, och tillslut skakar mig för att få kontakt, eftersom jag är försjunken i dessa mardröms tankar.
 
Till det positiva. Jag har lättare att ta mig upp. Jag har lättare att se att dagen har en mening (även om livet fortfarande känns rätt så meningslöst). Jag kan se framför mig att ha kul med kompisar. Jag får inte lika dåligt samvete när jag skrattar. Jag ser jobbet som en plats för avlastning från jobbiga tankar, och därmed är det en stark bidragande orsak till att det är lättare att ta sig upp. Jag ser inte längre allt som totalt meningslöst.
 
Jag har börjat trott på att jag faktiskt kanske, någongång, vågar försöka att få ett litet mirakel igen. Någongång. Jag har faktiskt till och med tänkt att det skulle kunna bli nästa år, i slutet av nästa år. Alltså att bli gravid. Detta gladde Anders oerhört mycket. Eftersom han vill ha barn igen, och min enda tanke på det är att det har varit totalt stopp. Och det är ju skönt att han blir glad. Jag har fruktansvärt dåligt samvete frör att jag är så negativ. Jag vet att han förstår mig, för han är världens bästa. Men det dåliga samvetet finns där, och det känns skänt nu när tankarna börjar ändras, för jag har också mått dåligt över tanken på att försöka bli gravid igen inte har funntis där (för jag vill ju också ha barn såklart).
 
Uscg. Nu börjar det bli sådär rörigt igen. Och jag kan inte skriva som jag vill, utan att alla tankar kommer fram samtidigt och rör till allt. Så jag stoppar här och återkommer kanske senare när jag fått någon ordning på tankar och fingrar.

Tankar och känslor.

Allmänt Kommentera
Fy fan vilket jävla virrvarr av tankar och känslor.
 
På något sätt känns det lättare nu. Tankarna tynger inte ner mig så långt ner i sängen. Jag har lättare att ta mig upp nu. Även om jag vissa stunder ligger som apatisk i soffan medan Anders höjer rösten, och tillslut skakar mig för att få kontakt, eftersom jag är försjunken i dessa mardröms tankar.
 
Till det positiva. Jag har lättare att ta mig upp. Jag har lättare att se att dagen har en mening (även om livet fortfarande känns rätt så meningslöst). Jag kan se framför mig att ha kul med kompisar. Jag får inte lika dåligt samvete när jag skrattar. Jag ser jobbet som en plats för avlastning från jobbiga tankar, och därmed är det en stark bidragande orsak till att det är lättare att ta sig upp. Jag ser inte längre allt som totalt meningslöst.
 
Jag har börjat trott på att jag faktiskt kanske, någongång, vågar försöka att få ett litet mirakel igen. Någongång. Jag har faktiskt till och med tänkt att det skulle kunna bli nästa år, i slutet av nästa år. Alltså att bli gravid. Detta gladde Anders oerhört mycket. Eftersom han vill ha barn igen, och min enda tanke på det är att det har varit totalt stopp. Och det är ju skönt att han blir glad. Jag har fruktansvärt dåligt samvete frör att jag är så negativ. Jag vet att han förstår mig, för han är världens bästa. Men det dåliga samvetet finns där, och det känns skänt nu när tankarna börjar ändras, för jag har också mått dåligt över tanken på att försöka bli gravid igen inte har funntis där (för jag vill ju också ha barn såklart).
 
Uscg. Nu börjar det bli sådär rörigt igen. Och jag kan inte skriva som jag vill, utan att alla tankar kommer fram samtidigt och rör till allt. Så jag stoppar här och återkommer kanske senare när jag fått någon ordning på tankar och fingrar.