Har en sådan där dag när jag hatar allt och alla. Jag blir arg för att folk på mitt jobb har kul, jag blir arg för att folk har barn, jag blir arg för att folk gnäller över att de inte får sova på grund av sitt barn, jag blir arg för att folk inte kan göra det och det på grund av sitt barn, jag blir arg för att det snöade i morse, jag blir arg för att anders jobbar i uppsala, jag blir arg för att jag är arg, jag blir arg för att livet känns så orättvist, jag blir arg fö ratt jag vill ha bebis men vågar inte. Jag gråter för att jag är arg. Jag är arg för att jag gråter.
Varför ska jag vara ledsen? Det har ju gått så lång tid. Ja, det kommer som en käftsmäll varje gång jag blir såhär ledsen och känner olust till precis allt. Jag trodde också att det skulle vara bättre. Ja, bättre är det, mycket bättre. Jag gråter inte varje dag och jag känner mig faktistk glad många dagar. Men så kommer sådana här dagar, dagar jag trodde skulle vara över.
Men å andra sidan, jag har förlorat två barn på ett år. Då kanske inte är så kort tid egentligen.
Årsdagen för dagen då jag första och sista gången såg min första älskade lilla prins börjar närma sig. Kanske kan det bero på det också. Jag vill verkligen inte att den dagen ska komma. Dagen före min födelsedag!
skriven
Hej!
Jag har sett några av dina kommentarer på familjeliv och tänkt på dig sedan dess. Jag har aldrig skrivit någonting själv, men brukar hamna där ibland under någon av mina "googleattacker" :)
Jag har förlorat två barn i en genetisk fostersjukdom som efter andra barnet äntligen diagnostiserades! 25% upprepningsrisk som beror på kombinationen av mina och min mans gener. Tack vare diagnosen och att jag var påläst så står vi nu i kö till PGD. Som en IVF fast de diagnostiserar embriot inför återföring. Kötiden inklusive den tid det tar att ta fram just vår analysmetod är ca 6-10 månader säger de. Så vi har valt att prova själva igen under tiden vi väntar på vår tur i pgd kön. Jag är nu gravid och väntar på moderkaksprov. Hade aldrig vågat bli gravid igen om jag inte visste att vi kan få hjälp om det värsta händer en 3e gång och jag måste göra abort. Vårt förra barn föddes fullgånget och levde i några timmar innan han dog och innan dess gjorde jag ens en abort i v 21.
Som du så har jag inga barn sedan tidigare. Livet är orättvist, men ge inte upp och jag hoppas att du bestämmer dig för att fråga om pgd. Själv vet jag att jag inte skulle bli lika lycklig utan barn och att gå igenom en pgd känns ju bra mycket lättare än det man redan varit med om.
Så mitt tips är, om det går: Ställ dig i kön för pgd. Du kan ju alltid dra dig ur om det känns helt fel när det är dags.
Själv ger jag blanka fan i hur vår unge blir till bara det händer inom överskådlig framtid och hen får blir frisk och leva ett långt och lyckligt liv :)
Kram/E