Måndagen kom. Inget svar. På onsdagen ringde jag till Uppsala för att höra. Barnmorskan där sa "om du inte har hört något så är det nog bra". Lite hopp fick man ju. Även om jag och Anders sa att vi inte ska ta ut något förrän vi har det på papper, svart på vitt liksom. Om jag inte hade hört något innan fredag så skulle jag ringa igen.
Fredagen kom. Inget svar. Jag ringde. En anna barnmorska svarar och säger "Men ni kan vara lugna, för har ni inte hört något än så är det bra". Samma sak igen. Ta inte ut något än. Men samtidigt. Klart man blir glad. Innerst inne, liksom.
På eftermiddagen fick jag genom en grupp jag är med i på familjeliv ett nummer till labbet, där proverna görs. Hon hade ringt dit och fått ett bra besked från dom. Så jag ringde. Sa som det var. Tanten blev sur på dom i Uppsala. Hur kunde dom ljuga så för mig? Jag blev kall. Tankarna flög iväg. Det sket sig. Igen. Tanten gick iväg en stund.
Efter vad som kändes som en 30 års lång väntan kom hon tillbaka. "Vi har inte börjat med provet. Vi fick för lite material och kan därför inte göra den snabba analysen utan måste odla och kan därmed endast göra den långa". Tanten var jätte trevlig och berättade in i minsta detalj hur dom gjorde, och varför. Hon avslutade med att säga, så du får nog vänta absolut MINST två veckor till.
Suck.
Denna väntan.
Igen.
Vi åkte till Ullared den helgen. Jag och min pojkväns brors flickvänner och en kompis till en av dom. Vi åkte mitt i natten på fredagen. Och skull shoppa lördagen och åka hem på eftermiddagen. Vi blev inblandade i en krock och kom hem ett dygn senare. Men det är en annan historia.
Helgen flöt på. Veckan efter kändes låååång.
Fredagen kom. Vi slutade ett eftersom det är Alla Helgona! Jag pratar med Anders på vägen hem. Avslutar med honom för att jag får ett röstmeddelande. Det är läkaren från Uppsala som ringt. Jag får ett nummer som jag ska ringa.
Helt skakis kör jag åt sidan efter vägen. Inte ens chans att jag kunde köra i det tillståndet. Pulsen slog så fort den kunde, om lite till. Jag kände mig nästan illamående. Jag hade ju hört att det är brevsvar vid postivit besked. Vilket också står i min journal. Fan, tänkte jag. Jag ringde upp.
"Hej, det är Anna"
"Hej, det är Malin, du hade precis ringt mig"
"Jaa, men hej Malin, vad bra att du ringer så snabbt. Vi har fått svaret nu och det ser ..."
BAM!
".... bra ut!"
ÄNTLIGEN ETT POSITIVT BESKED!
Jag börjar skratta. Och säger till läkaren precis vad tänker på. Hon skrattar hon också. Hon förstår mig. Vi lägger på.
Jag ringer mamma. Och i samma stund kommer jag på att vi skulle ju få veta könet! Jag och mamma lägger på och jag ringer upp Anna igen. Hon ber om ursäkt och jag babblar på. Det är en pojk! Tjiho! Vi lägger på.
Vid det här laget har börjat kört. Eller ja, det gjorde jag första gången jag och läkaren la på.
Jag börjar gråta. Jag ska äntligen få min Alexander! Alltså ni kan inte förstå hur det känns. Ändå sedan jag var liten. Eller liten och liten. Men alltså typ, 17-18 år. Har jag sagt att jag ska ha en son som ska heta Alexander. Och det har inte varit något som jag bara har sagt. Det har varit på riktigt. Och nu är han på väg till mig. Eller ja, hos mig är han ju redan. Men jag kommer snart att gå hålla i honom, min alldeles egna Alexander! ♥
(Men (höhö) såklart finns det ett MEN.. med i det hela. Men (höhö) det tar vi lite senare)