Den 13 november fick vi tid för ett ultraljud som uppföljning efyer moderkaksprovet. Äntligen skulle vi fåmett positivt svar på ett ultrljud. För moderkaksprober visade ju att allt var perfekt.
13.30 hade vi tid. 14.00 fick vi träffa läkaren. Han kletade på det där medlet och började köra fram och tillbaka med den där ultraljudsgrejen. Det första jag la märke till är att hjärtat inte slår. För är det något vi hat sett på alla dessa ultraljud så är det ett hjärta som slår, så det visste vi precis vart det satt. Men det slår ju inte. Jag slog bort tankarna. Jag kanske bara såg fel. Allt var ju bra nu. Läkaren mätte barnet och... BAM.. Det ser inget bra ut. Hjärtat slår inte som det ska. "Enligt mätningarna jag har gjort slutade hjärtat slå kring vecka 12". Jaha. Hjärtat sårr inte! Barnet är dött! Det lever inte längre! Världen rasar samman. Igen. Hur? Varför? Varför just jag? Varför just vi?
I fyra veckor har jag alltså gått och trott att jag ska få en Alexander, utan att han ens varit vid liv!
Vi fick ett rum att vara i. Vi fick träffa en kurator. Vi fick en tid för skrapning dagen efter. Vi åkte hem!
Återigen in i bubblan!
Upp till Falun bad 7. 8 hade jag tid. Jag fick två tabletter som ska smälta under tungen. Jodå. Dom kände jag igen. Var ju bara sju månader sen jag fick dessa tabletter!! Skit! vimkom till avdelning 38. Jag fick byta om till sådana där stiliga kläder. Jag fick sex olika värktabletter. Jag fick lägga mig på en säng, en obekväm och liten säng. Armarna fick ju knappt plats på sidan av kroppen. Jag fick ligga den där sängen och vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vilken olidlig väntan. Tillslut blev det min tur. Jag gick på toa en sista gång. Pussade Anders, för han fick minsann inte vara kvar. Jag rullades in i operationsrummet med tårar i ögonen. Nu skulle min älskade son tas bort från mig, för andra gången. Jag fick ligga där själv i vad som kändes som evigheter. Fast det bara var 10 minuter. Då om det först in en snäll sköterska. Hon stoppade in nålar i armen på min och gav mig koksalt. Sen kom det två till. Som pysslade med mig. Satte på mig EKG sladdar, tog blodtryck och allt möjligt. Sen kom en till. Hon lyfte upp mina ben i sådana där "skenor" så jag låg sådär utblottad och förnedrad med bena i luften och hela härligheten helt blottad. Hon la dock över en grön duk ganska omgående. Sen kom det in två läkare. Eller ja, en läkare och en lärling. Jag fick något mer insprutat i armen och fick en mask över munnen. Den snälla sköterskan som var först in i rummet sa åt mig att ta två djupa andetag. Och jag var borta. 20 minuter senare väckte dom mig. Jag hade tydligen frågat efter Anders på en gång. Men han fick ju inte vara där. Jag minns att jag kände tårarna rinna nerför kinden innan jag somnade.
Jag vaknade till av att en annan i rummet ville därifrån. Sen somnade jag om. En liten stund senare var det ytterligare en till som ville därifrån. Jag var själv. Anders fick komma. Och svärmor såklart. När dom kom in i rummet började jag gråta. Fy fan! Varför ska vi behöva gå igen det här? En gång till liksom! Tanten som tog hand om mig efteråt, innan Anders och Cia kom, och även en stund medans dom var där, var en riktig häxa. Men det lämnar jag utanför denna historia. Tillslut kom den där snälla sköterskan som hjälpte mig i början. Jag fick fika och hon hämtade mina kläder. Vi låg kvar ett tag och sedan kom det en sköterska från en annan avdelning och hämtade mig med rullstol.
På den andra avdelningen fick vi ett eget rum. Kuratorn kom och pratade en liten stund. Vi fikade. Och fick prata med en läkare och sen åkte vi hem.
Den 6 december ska vi träffa den läkare som vi har träffat från början. Då hoppas jag på att få svar på varför det här blivit såhär. Men vi får se. Ingenting positivt besked har ju kommit tidigare, så varför nu?