Jag längtar tills denna kamp är över. Denna ständiga kamp om att tvinga sig själv att göra saker.
Dagligen för jag en ständig kamp med mig själv. Jag diskuterar ständigt med mitt inre jag. När jag ska äta, när jag ska sova, när jag ska gå på toa, när jag ska gå upp. Listan fyllas på ytterligare, men då skulle ni inte orka läsa.
De saker som är de mest självklara sakerna att göra. Det som annars bara går på rutin. Dessa saker måste jag tvinga mig själv att göra. För att jag ser ingen som helst mening med att göra dessa saker!
Jag känner mig hungrig.
"Jag är hungrig nu!"
"Jaha. Vad ska jag göra åt det?"
"Äta!"
"Äta!"
"Varför ska jag äta?"
"För att jag är hungrig. Kroppen behöver enegri!"
"Varför behöver kroppen energi?"
"För att orka göra saker!"
"Jag vill inte ha energi till att göra saker!"
"För att orka göra saker!"
"Jag vill inte ha energi till att göra saker!"
"Men jag behöver det. Jag måste ha mat!"
"Jag får inte tillbaka mina söner för att jag äter, för att jag får energi eller för att jag göra saker!"
"Jag får inte tillbaka mina söner för att jag äter, för att jag får energi eller för att jag göra saker!"
"Varför ska jag göra saker?"
"För att tänka på annat!"
"För att tänka på annat!"
"Varför ska jag tänka på annat?"
"För att det kan vara bra!"
"Jag får inte tillbaka mina söner för att jag tänker på annat!"
Såhär är det heeeela tiden. Och då ska ni veta att jag varit beroende av träning. Typ. Jag tränade minst en och en halv timme om dagen förut. Jämt.
Jag får dåligt samvete för att min sambo måste vara som en pappa för mig. Typ. Han säger att han förstår och att det inte är några problem, han ställer mer än gärna upp för mig. Och jag vet att han gör det. För han har varit en ängel i dessa 7 år som vi varit tillsammans. Han har verkligen funnits där för mig. Jämt. Men det känns ändå dumt. Det känns som att jag inte låter honom sörja som han vill. Men kanske detta är hans sätt att ta sig igenom detta, genom att finnas där och stötta mig? Alla gör vi på olika sätt!
För att återgå till inledningen.
Jag önskar att denna dagliga kamp snart är över. Men jag antar att jag kommer att få kampa med mig själv ett tag till. Kanske kampen aldrig försvinner?